jag ser igenom en hinna, jag ser i slowmotion. jag skrattar och jag umgås, men jag är inte där.
så trevligt. påväg ner i avgrunden igen. kämpar, kan inte bli dålig igen, måste jobba.
men varför jobba?
för att få pengar
varför ha pengar?
för att leva
varför leva?
mjadu.

alla har varit obeskrivligt snälla idag, jag är så glad.
mamma köpte paris hiltons nya parfym till mig, den doftar underbart, sedan kirrade hon en rosa mysdress i true hollywood anda. när jag berättade det för de andra hos mormor och fick kommentaren "ja men det passar väl dig utmärkt" kunde jag inte ta det på något som helst positivt sätt, det blev mest en fånigt grin i mitt ansikte och ett "ja..jo."
tycker dom att jag är en sån primadonna?
dom skulle bara veta.

det är så lätt att falla i gamla mönster.
jag har inte gjort något destruktivt ännu, men tankarna skrämmer mig.
Fantiserar, dagdrömmer. Hoppas bilar,bussar,tåg ska krocka. Hoppades att blattarna som klev av bussen bakom mig skulle styckmörda mig och våldta mig en efter en.
jag ser på min maddäängel och avundas hennes sår, avundas hennes ögonblick av blod som rinner.
fast jag sedan inser vad det är jag tänker på och skäms, man ska inte avundas ett sådant helvete.
nyper i mina infekterade ärr, dom svider och kliar, ömmar och vägrar lägga sig. dom borde vara blekta nu, men ändå lyser dom i en plommonlila färg. jag förstår inte.