Jag har gått runt de senaste veckorna och trott att jag har varit tom, tom på känslor och tom på drömmar. Jag har tagit avstånd ifrån många och ni är nog inte speciellt glada på mig för det.
Men jag tror inte jag är tom, jag tror jag känner så mycket, så mycket som jag inte vill kännas vid, så jag puttar bort det och ignorerar det istället.
Tydligen är jag avskydd och hatad av en av mina närmaste, och det får mig att svälja ett djupt andetag.. Istället för att kronfrontera den här människan känner jag mer en suck, och ett jaha..
Vad kan jag göra? Hur kan jag bevisa att jag inte är värd att hatas? Det kan jag inte, man ska inte kämpa för att ändra någons uppfattningar.. Om du tycker att jag är en värdelös vän, så är jag väl det. Det är så du uppfattar det och jag kan inte stå upp för mig själv. För jag vet att jag är en värdelös vän, som inte kan ändra ditt tankesätt och jag kan inte finnas där för dig 100%.
Å andra sidan är jag inte värdelös när det gäller andra vänner, vissa vänner är jag kanske värre mot. Jag behandlar er i stort sätt likadant, bara det att ni kräver olika saker av mig.

Tydligen håller jag på att bli deprimerad igen, enligt min mamma.
Vad vet hon, vad vet jag?
Jag tror det kan stämma lite, men bara ytterst lite, för jag är ganska glad.
Jag tycker om att hitta på saker och jag vill gärna jobba. Jag vill inte ligga i min säng hela dagarna och nätterna, men jag är rädd för allt där ute, Halmstad piskade mig ganska rejält.
Måste kirra min sociala fobi igen, men jag jobbar på det. Jag brukar gå och handla med mami, det hjälper ju. Annars går jag helst inte ut. Jag tror inte på mig själv längre.
Får kanske gå ut eller hitta på något med Marie ute i helgen.
Jag ska bli stark igen, no worries, jag har gjort det förr och jag kirrar det igen, jag är en fighter.
[LION HEART]